Kapitel 3

Klockan är lite innan sju, fåglarna började kvittra vid fyra på morgonen och under natten har katten vandrat  utanför sovrumsdörren, jamat ynkligt och bedjande. Då jag inte fått mycket sömn och klockan snart ringer sträcker jag mig efter mobilen för att ställa om den till åtta, dagen får börja senare.

Samtidigt försöker elefanter knuffa omkull huset och jag inser att det står byggnadsarbetare utanför mitt sovrumsfönster. Blygt hasar jag ner under täcket och famlar efter pyjamasen jag aldrig sover i, istället hänger den på sänggaveln nere vid fötterna. De kan inte se mig, gardinerna hänger för men jag hör dem och det låter som att de är inne i rummet. De pratar och borrar i väggen, vibrationerna vandrar från väggen, över golvet, upp genom sängstommen, hela min kropp börjar darra som att ligga omsluten av en vibrator.

Gömd under täcket försöker jag hitta in i tröjan, blandar ihop den med täcket, vänder den ut och in, vänder den rätt för att sedan vända den ut och in igen. Jag ser inget, kan inte skilja mellan upp och ner. Sängen knakar, täcket trasslar och insikten om att det inte fungerar får mig att sätta mig upp. Med täcket tryckt mot brösten vänder jag tröjan rätt och får den på mig, sträcker mig efter byxorna och hasar in i dem.

Med mobilen i handen vandrar jag yrvaket och lite darrigt ut i köket där jag möter min älskade fru, hon har så klart inte märkt något och måste genast springa till vardagsrummet för att titta på byggarna därifrån.

   - Nej, men har du legat där hela natten, hör jag henne säga till vårt monster
   - I helvete heller, svarar jag från köket, hon jamade utanför sovrumsdörren vid tre i natt.

Från köket föreställer jag mig hur hon kliar katten bakom huvudet då rösten blir lägre och mest pratar nonsens.  Kaffet står färdigt på diskbänken och jag börjar vispa mjölk åt mig själv. Hämtar datorn från vardagsrummet där matte och katt står i fönstret och tittar på karlar, jag lämnar dem till sitt öde, sätter mig vid köksbordet med kaffe och dator.

Älsklingen säger hej då för att åka till jobbet. Utanför fönstret på balkongen blir det alldeles tyst, byggarna har slutat borra, de har lämnat byggställningen på vår sida för att åtminstone inte återkomma på några timmar.

Jag sitter i köket med kaffekoppen i handen, solen lyser in genom det skitiga fönstret och bildar fjärilsmönster på väggarna. Lägenheten alldeles tyst utom på den tickande köksklockan, mörka ringar har mejslat sig in under ögonen, så svarta att inte ens den starkaste concealer kan dölja dem. Och jag blir glad över att det finns kaffe för två koppar till.

Kapitel 2

Regnet strilar ner från himlen, slår tungt i backen och bildar årsringar i vattenpölarna. Utanför fönstret sliter vinden tag i presenningen som täcker balkongen under renoveringens gång. Sju på morgonen står de utanför mitt sovrumsfönster och borrar i väggen, bättre än en väckarklocka, snabbt flyger jag upp ur sängen för att gömma mig i köket i hopp om att undkomma lite av bullret.

Men nu är dagen slut och kvällen har börjat, arbetarna har plockat ihop sina verktyg för länge sen och byggställningarna står tomma och öde.

I väntan på att frun ska komma hem slösurfar jag på internet och tänker tillbaka på dagens föreläsning, det var nästan bara min grupp och några till på den. Kan inte vara kul att föreläsa då, stå ensam framför tio personer som tillhör en klass på fyrtio elever. I mitt egen jobb uppskattar jag en liten grupp, att ha en intim visning för åtta personer är mer givande än en visning för trettio. Men där blir jag inte bortvald, om jag inte ska sörja alla de som väljer att inte boka någon visning, men som guide är jag bara en i mängden, bara  en av många som kan bli utsedd. Som föreläsare inplanerad på schemat med namn med folk som aktivt undviker att dyka upp...

Så vandrar mina tankar när jag sitter på föreläsningen, en föreläsning som handlar om genus och media, sådant jag redan vet, jag redan instinktivt reagerar på varje gång jag väljer att se på teve. Serierna jag väljer bort, filmerna jag vägrar att se. Ändå är det så oerhört lätt att falla ini ett mönster med trygga genusroller, trygga heteronormativa historier, historier som inte komplicerar saken, kärlek som bara är. Jag tänker på reklam som irriterar och stör, som gör mig arg, det är lättare att bli arg på reklam än på en film eller bok med karaktärer jag tycker om.

Tillbaka vid skrivbordet hemma, vid datorn som lyser upp i det grå regnljuset. Jag stänger ner internet och låter blicken vila ut genom fönstret.

Min fru slår i ytterdörren, kommer in från regnet, kysser mig på axeln och vandrar sedan ut i köket där hon sätter på tevatten. Vi pratar om hur dåligt hon parkerat och hur skönt det är att vi har handlat, katten gnäller på sitt karakteristiska sätt och följer regndropparna i fönstret med blicken.
   - Jag tänkte att tvålen vi köpte aldrig skulle räcka till både köket och badrummet men det gjorde den så nu har vi två.
   - Aa, svarar jag utan att nästan lyssna.

Det blir så ibland, att svaren kommer utan tankens hjälp, små samtal som är så vardagliga att de inte tar någon energi. Igen tänker jag på föreläsningen, tänker på filmer där kärleken alltid är så krånglig, där det inte går att bara svara aa i ett samtal, där minsta lilla måste problematiseras. Och jag blir glad över att inte ha en hollywoodrelation.

Kapitel 1

Finns det något vackrare än svartvita fotografier vars motiv föreställer pojkar och flickor klädda i randiga tröjor, med snedlugg över ögonen och en cigarett mellan fylliga läppar. Bilden av det franska, det konstnärliga och det sköra. I de här bilderna dricker de vin i mörka barer, diskuterar politik, och viftar med händerna så röken från cigaretten mellan fingrarna bildar cirklar i luften.
Jag sparar bild efter bild i en mapp på datorn döpt till inspiration. I den ryms pojkar och flickor med mystiska leenden och uppror i blicken. Svartvita gränder med dolda budskap, gränder de äger med sin självsäkerhet och sitt självklara sätt att vara.

Drömmen om den jag vill vara, ryms i en mapp döpt till inspiration.

Mappens bilder bli till datorns skrivbord, var femte minut växlar bilderna på skärmen. Nya ansikten och scener i en timmes tid tills det börjar om igen. Under tiden klickar jag mig in på olika klädsidor, söker efter en randig tröja, vit och blå ska den vara, vit med blå ränder, breda ränder men inte för breda. Efter envist sökande hittar jag den, den perfekta tröjan som ska göra mig lycklig. Med den kommer jag se avslappnat självsäker och konstnärlig ut, lite franskt mystisk, utan att behöva röka.

Jag röker inte. fotografimänniskor får inte lungcancer eller rökhosta, och deras kläder börjar inte lukta. Dessutom skulle astman försämras av rökning, också något de slipper oroa sig för, de svartvita ungdomarna. Hur luftrören täpps till och svullnar upp, hur lungornas väggar pressas samman och det känns som att försöka dra in luft genom ett sugrör.

Efter en timmes drömmande slår jag ihop datorn, reser mig upp från köksbordet och vispar mjölk till andra koppen kaffe. Min kära fru har gjort kaffe i hela bodumkannan, men bara hunnit dricka en kopp innan hon var tvungen att bege sig till jobbet, så tre koppar blir kvar till mig. Under tiden mjölken blir varm diskar jag upp efter frukosten. Bilden på tröjan fyller mina tankar, bilden på intrycken jag kommer ge. Mjölken kokar över och jag lyfter bort kastrullen från plattan, struntar i resten av disken för stunden och fördjupar mig i skolböckerna istället.

Lagom till att jag ska gå kommer jag på disken igen, med tio minuter kvar tills jag ska vara i skolan diskar jag upp det sista, torkar av diskbänken och viker ihop den ursköljda mjölkkartongen. Fem minuter kvar, granskar min bild i hallspegeln, bakom mig är sovrumsdörren stängd så inte katten ska ta sig in. Jag är så trött på mina kläder, drar lite i kjolen och nyper mig i sidan, det är svårt att få tag i något men nyper jag med hela handen får jag tag i en stor valk, inga hudveck här inte. Jag har ett helt bildäck runt magen, ett bildäck bara jag kan se.

Efter en sista blick på min spegelbild lämnar jag lägenheten och cyklar till skolan. Spårvagnen följer mig fram till korsningen sen går vi skilda vägar. Jag svänger av mot skolan, fem minuter tog det att cykla och jag kommer fram precis. Är först i min grupp, trots att jag nästan är lite sen är jag först, jag vet det här, därför jag kan stå framför spegeln och bedöma lite extra på morgonen, jag får alltid vänta på min grupp.