Regnet strilar ner från himlen, slår tungt i backen och bildar årsringar i vattenpölarna. Utanför fönstret sliter vinden tag i presenningen som täcker balkongen under renoveringens gång. Sju på morgonen står de utanför mitt sovrumsfönster och borrar i väggen, bättre än en väckarklocka, snabbt flyger jag upp ur sängen för att gömma mig i köket i hopp om att undkomma lite av bullret.
Men nu är dagen slut och kvällen har börjat, arbetarna har plockat ihop sina verktyg för länge sen och byggställningarna står tomma och öde.
I väntan på att frun ska komma hem slösurfar jag på internet och tänker tillbaka på dagens föreläsning, det var nästan bara min grupp och några till på den. Kan inte vara kul att föreläsa då, stå ensam framför tio personer som tillhör en klass på fyrtio elever. I mitt egen jobb uppskattar jag en liten grupp, att ha en intim visning för åtta personer är mer givande än en visning för trettio. Men där blir jag inte bortvald, om jag inte ska sörja alla de som väljer att inte boka någon visning, men som guide är jag bara en i mängden, bara en av många som kan bli utsedd. Som föreläsare inplanerad på schemat med namn med folk som aktivt undviker att dyka upp...
Så vandrar mina tankar när jag sitter på föreläsningen, en föreläsning som handlar om genus och media, sådant jag redan vet, jag redan instinktivt reagerar på varje gång jag väljer att se på teve. Serierna jag väljer bort, filmerna jag vägrar att se. Ändå är det så oerhört lätt att falla ini ett mönster med trygga genusroller, trygga heteronormativa historier, historier som inte komplicerar saken, kärlek som bara är. Jag tänker på reklam som irriterar och stör, som gör mig arg, det är lättare att bli arg på reklam än på en film eller bok med karaktärer jag tycker om.
Tillbaka vid skrivbordet hemma, vid datorn som lyser upp i det grå regnljuset. Jag stänger ner internet och låter blicken vila ut genom fönstret.
Min fru slår i ytterdörren, kommer in från regnet, kysser mig på axeln och vandrar sedan ut i köket där hon sätter på tevatten. Vi pratar om hur dåligt hon parkerat och hur skönt det är att vi har handlat, katten gnäller på sitt karakteristiska sätt och följer regndropparna i fönstret med blicken.
- Jag tänkte att tvålen vi köpte aldrig skulle räcka till både köket och badrummet men det gjorde den så nu har vi två.
- Aa, svarar jag utan att nästan lyssna.
Det blir så ibland, att svaren kommer utan tankens hjälp, små samtal som är så vardagliga att de inte tar någon energi. Igen tänker jag på föreläsningen, tänker på filmer där kärleken alltid är så krånglig, där det inte går att bara svara aa i ett samtal, där minsta lilla måste problematiseras. Och jag blir glad över att inte ha en hollywoodrelation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar