Klockan är lite innan sju, fåglarna började kvittra vid fyra på morgonen och under natten har katten vandrat utanför sovrumsdörren, jamat ynkligt och bedjande. Då jag inte fått mycket sömn och klockan snart ringer sträcker jag mig efter mobilen för att ställa om den till åtta, dagen får börja senare.
Samtidigt försöker elefanter knuffa omkull huset och jag inser att det står byggnadsarbetare utanför mitt sovrumsfönster. Blygt hasar jag ner under täcket och famlar efter pyjamasen jag aldrig sover i, istället hänger den på sänggaveln nere vid fötterna. De kan inte se mig, gardinerna hänger för men jag hör dem och det låter som att de är inne i rummet. De pratar och borrar i väggen, vibrationerna vandrar från väggen, över golvet, upp genom sängstommen, hela min kropp börjar darra som att ligga omsluten av en vibrator.
Gömd under täcket försöker jag hitta in i tröjan, blandar ihop den med täcket, vänder den ut och in, vänder den rätt för att sedan vända den ut och in igen. Jag ser inget, kan inte skilja mellan upp och ner. Sängen knakar, täcket trasslar och insikten om att det inte fungerar får mig att sätta mig upp. Med täcket tryckt mot brösten vänder jag tröjan rätt och får den på mig, sträcker mig efter byxorna och hasar in i dem.
Med mobilen i handen vandrar jag yrvaket och lite darrigt ut i köket där jag möter min älskade fru, hon har så klart inte märkt något och måste genast springa till vardagsrummet för att titta på byggarna därifrån.
- Nej, men har du legat där hela natten, hör jag henne säga till vårt monster
- I helvete heller, svarar jag från köket, hon jamade utanför sovrumsdörren vid tre i natt.
Från köket föreställer jag mig hur hon kliar katten bakom huvudet då rösten blir lägre och mest pratar nonsens. Kaffet står färdigt på diskbänken och jag börjar vispa mjölk åt mig själv. Hämtar datorn från vardagsrummet där matte och katt står i fönstret och tittar på karlar, jag lämnar dem till sitt öde, sätter mig vid köksbordet med kaffe och dator.
Älsklingen säger hej då för att åka till jobbet. Utanför fönstret på balkongen blir det alldeles tyst, byggarna har slutat borra, de har lämnat byggställningen på vår sida för att åtminstone inte återkomma på några timmar.
Jag sitter i köket med kaffekoppen i handen, solen lyser in genom det skitiga fönstret och bildar fjärilsmönster på väggarna. Lägenheten alldeles tyst utom på den tickande köksklockan, mörka ringar har mejslat sig in under ögonen, så svarta att inte ens den starkaste concealer kan dölja dem. Och jag blir glad över att det finns kaffe för två koppar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar